Jeudi Jour Off
Idag var det dags att träffa en gammal vän jag inte sett pâ fyra âr. Vid 10-tiden tog jag bussen in till stationen för att där hoppa pâ RER- taget till Paris. Pâ bussen träffade jag inte sâ överaskande, en finska. Vi pratade lite och hon berättade att hon läst färdigt Harry Potter. Jag berättade om mina sömnproblem och hon sa att hon hade nâgot liknande. Mycket sömn men ingen riktig djup sömn. Konstigt det där.
Pâ väg till Paris träffade jag pâ tâget en annan svenska som bor pâ samma residens som jag och dennas familj. De skulle in och gâ runt i Paris. Jag berättade att jag skulle till katakombmusèet. Alla blev mycket imponerade och speciellt pappan sâg ut som om han hellre vilje följa med mig istället för resten av familjen.
Efter det sâ träffade jag Adrien vid det stora Lejonet utanför stationen jag glömt namnet pâ och mitt emot lâg huset som ledde ner i katakomberna. Det var ett fint âterseende. Fyra âr!!! lât det aldrig gâ sâ länge igen!!! Vi beslutade oss för att äta först och McDonalds var vârt första val. Detta blev dock ändrat till en restou francais och där kunde jag imponera med mina franskakunskaper genom att säga att jag ville ha min biff au point!!! Wohoo.
Adrien och jag pratade mycket om jobb och vad vi gjort under de fyra âr som gâtt och det blev mycket skratt och härliga minnen frân Lyontider. Efter maten sâ tog vi ut pengar och traskade till katakombhuset. Det var inte sâ dyrt att gâ in eftersom vi bâda är ungdomar mellan tarif reduit âldern 18-26.
Vi började vandra. Det var mânga och lânga trappsteg ner. Kanske minst 83 stycken. Sen började äventyret. Skuggorna pâ väggen talade sitt klara sprâk. Man kunde ha spelat in en ny Indiana Jones film här. Efter lite vandring i de trânga gângarna kom vi till det som katakomberna är kända för. Alla dödskallar och ben! Under âren 1770 till 1870 transporterades 6 000 000 döingar ner i stenbrottet under Paris. Stenbrottet som Paris mânga byggnader är konstruerade av blev ett enormt lager för folk som längre fick plats pâ kyrkogârdarna. Kyrkorgârdarna krymptes och det blev en skyldighet att betala för att fâ en gravplats i Paris innerstad.
Efter lite pelande i dödskallarnas ögonkupor och mânga mänskliga ben senare, dâ vi passerat stora salar och sett mânga ordsprâk om döden, kom vi sâ slutligen till skylten. Quatrevingtreize pieds de escalier jusq'au exit. Upp kom vi helsnurriga eftersom trappan var smal och snurrade runt, runt, runt. Vi staplade ut genom en dörr och fann oss i Paris innerstad mitt i ett klassiskt franskt kvarter. VET FOLKET DÄR OM ATT DET LIGGER SEX MILLE DÖINGAR UNDER DEM!!!???
Vi gick och satte oss i en park och ât lite kex och jag drack lite jordgubbsvatten. Mumse. Där satt vi i säkert en timme innan jag blev lite rastlös och sprang in pâ FNAC och köpte nya pekpinnar till min DS. Jag hade glömt my one and only pekpinne at home at the morgonkvist. Oj nu glömde jag att vi av en slump träffade Rakesh, Christ, Taika och Sonja utanför Louvren. Talk about chocking recounters. Mâste betyda nâgot. Vad vet jag inte än.
Lite senare träffade vi Adriens mamma samt hans flickvän. Tillsammans promenerade vi till Adriens brors Clovis lägenhet. Där hoppade vi, efter ett raskt besök, in i en Renault som tog oss till Adriens gigantiska hus pâ landsbygden. Vi ât en god middag som Adriens flickvän gjort av spicy curry och sen drack jag honungsvin med en smak av vanilj frân Bordeux. Mycket dyrt. Jag hade varit tvungen att ta med mig en dagskassa frân parkeringen för att ha râd med en flaska antar jag.
Nu sitter jag här och skriver detta och tänker pâ hur underbart jag har det med en massa upplevelser och möten som jag inte hade fâtt om jag stannat hemma. Ut och res säger jag bara. Livet blir aldrig bättre än din nästa resa!
Have it Hallon!!!
Pâ väg till Paris träffade jag pâ tâget en annan svenska som bor pâ samma residens som jag och dennas familj. De skulle in och gâ runt i Paris. Jag berättade att jag skulle till katakombmusèet. Alla blev mycket imponerade och speciellt pappan sâg ut som om han hellre vilje följa med mig istället för resten av familjen.
Efter det sâ träffade jag Adrien vid det stora Lejonet utanför stationen jag glömt namnet pâ och mitt emot lâg huset som ledde ner i katakomberna. Det var ett fint âterseende. Fyra âr!!! lât det aldrig gâ sâ länge igen!!! Vi beslutade oss för att äta först och McDonalds var vârt första val. Detta blev dock ändrat till en restou francais och där kunde jag imponera med mina franskakunskaper genom att säga att jag ville ha min biff au point!!! Wohoo.
Adrien och jag pratade mycket om jobb och vad vi gjort under de fyra âr som gâtt och det blev mycket skratt och härliga minnen frân Lyontider. Efter maten sâ tog vi ut pengar och traskade till katakombhuset. Det var inte sâ dyrt att gâ in eftersom vi bâda är ungdomar mellan tarif reduit âldern 18-26.
Vi började vandra. Det var mânga och lânga trappsteg ner. Kanske minst 83 stycken. Sen började äventyret. Skuggorna pâ väggen talade sitt klara sprâk. Man kunde ha spelat in en ny Indiana Jones film här. Efter lite vandring i de trânga gângarna kom vi till det som katakomberna är kända för. Alla dödskallar och ben! Under âren 1770 till 1870 transporterades 6 000 000 döingar ner i stenbrottet under Paris. Stenbrottet som Paris mânga byggnader är konstruerade av blev ett enormt lager för folk som längre fick plats pâ kyrkogârdarna. Kyrkorgârdarna krymptes och det blev en skyldighet att betala för att fâ en gravplats i Paris innerstad.
Efter lite pelande i dödskallarnas ögonkupor och mânga mänskliga ben senare, dâ vi passerat stora salar och sett mânga ordsprâk om döden, kom vi sâ slutligen till skylten. Quatrevingtreize pieds de escalier jusq'au exit. Upp kom vi helsnurriga eftersom trappan var smal och snurrade runt, runt, runt. Vi staplade ut genom en dörr och fann oss i Paris innerstad mitt i ett klassiskt franskt kvarter. VET FOLKET DÄR OM ATT DET LIGGER SEX MILLE DÖINGAR UNDER DEM!!!???
Vi gick och satte oss i en park och ât lite kex och jag drack lite jordgubbsvatten. Mumse. Där satt vi i säkert en timme innan jag blev lite rastlös och sprang in pâ FNAC och köpte nya pekpinnar till min DS. Jag hade glömt my one and only pekpinne at home at the morgonkvist. Oj nu glömde jag att vi av en slump träffade Rakesh, Christ, Taika och Sonja utanför Louvren. Talk about chocking recounters. Mâste betyda nâgot. Vad vet jag inte än.
Lite senare träffade vi Adriens mamma samt hans flickvän. Tillsammans promenerade vi till Adriens brors Clovis lägenhet. Där hoppade vi, efter ett raskt besök, in i en Renault som tog oss till Adriens gigantiska hus pâ landsbygden. Vi ât en god middag som Adriens flickvän gjort av spicy curry och sen drack jag honungsvin med en smak av vanilj frân Bordeux. Mycket dyrt. Jag hade varit tvungen att ta med mig en dagskassa frân parkeringen för att ha râd med en flaska antar jag.
Nu sitter jag här och skriver detta och tänker pâ hur underbart jag har det med en massa upplevelser och möten som jag inte hade fâtt om jag stannat hemma. Ut och res säger jag bara. Livet blir aldrig bättre än din nästa resa!
Have it Hallon!!!
Kommentarer
Postat av: Carina hallon
*kastar lite hallon på gusten*
Trackback
